Och HUR gick det där till?

Har ni någon gång lyckats göra något som chockar er själva? Ni vet, ”VA, har jag????”

Jag gjorde det idag!

Jag till jobbet idag på grund av att lappmöglet vräkte ner igen. (Sorry men jag ogillar snö VÄLDIGT mycket!)
När jag går har jag alltid musik i lurarna så även idag. Nu är det tyvärr inte längre än 1880 meter mellan hemmet och jobbet men det finns ju inget som säger att man måste gå den kortaste vägen. 😉

I alla fall så när jag gick hem satte jag på lurarna och den låten som får igång mig bäst. Det är Darudes Sandstorm. Den har en BPM på 136 så jag lovar att det går undan.
När jag nästan var hemma kände jag att jag ville fortsätta, jag hade ett bra tempo och puls och det kändes så bra med en powerwalk så jag gick hem och bytte om och sen gick jag ut för att gå.

Men här händer något som jag fortfarande har svårt att förstå. På med Runkeeper, på med Darude och sen började jag springa.

Och jag sprang…och sprang…OCH SPRANG!!!

Jag peppade mig själv hela vägen, ”bara lite till” ”Fram till sjön sen får du gå” och så vidare och plötsligt så hade jag sprungit 3,74 km. Bara så där utan förvarning. Jag är fortfarande lite lätt chockad faktiskt. Jag skulle ju ut på en powerwalk!

2013-01-08 17.55.30

Totalt blev det en runda på 5 km. Nästa gång, då kanske…
Och DÄR raderade jag meningen jag först skrev på den här platsen! Jag tänkte precis skriva ”näää ska ska jag inte tänka för tänk om jag inte klarar att springa alls då blir jag så besviken”.
Men kom igen! Hur tjejig var inte den kommentaren? Klart som fan att jag ska klara det OCH lite till! Jag klarade ju det idag.

Det här är ett rätt återkommande problem hos en stor grupp tjejer! Vi fegar lite. ”Jag är inte med för att vinna” ”Jag tycker bara det är kul” Allvarligt, har jag blivit sån igen?
I början på gymmet var jag nog där. Stod och nötte med mina 2-3 kilos hantlar, inget motstånd på maskiner och körde lite feglir. Idag går jag in och köttar. Här ska brännas i dubbel bemärkelse. Det ska brännas fett och det ska bränna i musklerna och jag har inga problem att prova på tyngre vikter efter ett tag.

Men varför tänkte jag så där? ”Tänk om jag inte klarar det?” Jaha om jag nu inte gör det? Vad händer då? Kommer ni skälla på mig? Kommer någon att springa ifatt mig och tala om att jag är dålig? Kommer jag få problem eller men för livet? Jag har lite svårt att tro det.

Jag måste tro på mig själv och utmana mig själv att klara mer. Jag har ju satt upp mål och om jag inte tror på att jag klarar det hur ska jag gå lyckas uppnå mina mål? Vilken tur att man kan radera en mening och skriva om. Tur att man kan få komma på andra tankar och att man får ändra sig.

Winston Churchill (1874-1965) sa en gång: Att våga ändra åsikt visar att man är klokare idag än igår.

Jag måste vara jätteklok. 😉

Annonser

18 thoughts on “Och HUR gick det där till?

      1. jag lovade munnen socker om den höll käft! 😉 Blev en Dalblads proteindryck när jag kommer hem. Smakar som jordgubbsshake och är farligt god!

      2. Den men jordgubbssmak är så sjukt god. Smakar som en milkshake delux så jag kommer nog springa mer gånger om jag får sååå bra belöning!

    1. Tusen tack för peppen! Kroppen har gått och lagt sig men knoppen är klarvaken just nu! Men nu är det dags att packa väskan för i morgon bitti är det dags att röja på gymmet! 😆

    1. hahaha! Så underbart! Älskar slutklämmen ”Jag tvärnitade på gåvägen och hjärnan jublade tillsammans med mig. ”Du är bra envis du” sa hjärnan. ”Du med” sa jag ”men tillsammans är vi oslagbara””

      Det är faktiskt så jag ler med en tår i ögat!
      Grymt bra gjort och skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s