En dåres försvarstal?!

För ett par dagar sedan bokade min vän in ett träningspass och hon har verkligen sett fram emot det men idag när det var dags så var Latmasken där och försökte övertala henne att avstå.

Smart som hon var skrev hon på Facebook och berättade som det va och direkt fick hon pepp och pushar. En vän tyckte dock ”Vila du” men vet ni vad som hände då? Jo min vän försvarade sin planerade träning och tyckte själv att det vore synd om hon inte gick. Efter ett par timmar fick vi läsa en statusuppdatering som avslutades med ”Det var jätte kul och får nog bli en ny tisdagsaktivitet!”

Det är kanske det vi ska använda Social media till? Att få pepp och stöd för att lyfta oss ur soffan?!😀 Jag menar, hinner vi Facebooka hinner vi träna!😀 A, du är grym!

Själv är jag inte lika positiv och funderade först på att inte skriva alls men kände att jag behöver oxå få klaga lite.

Jag är en så kallad doer, det vill säga ”Lotta fixar för hon är så bra på det!” och jag planerar och arrangerar, fixar och trixar allt från möte till galafester. Självklart tycker jag det är kanonkul oavsett om det handlar om att skrapa ihop ett gäng till ett träningspass eller en stor firmafest. Den trista delen i det hela är att nästan alltid så hoppar 1/3-del av deltagarna av och ursäkterna är många…

soultrain
Vad är det som gör att vi hoppar på tåget men innan avgång väljer att stanna kvar på vår perrong?

Är det bara vid sådana här tillfällen eller är det så vi fungerar i livet? Är det så vi gör när vi bestämmer oss för att ta tag i vår osunda livsstil med eller åker vi med en station och sen hoppar av? Jag vet inte för jag brukar följa med till slutstation och får på så sätt uppleva fantastiska resor!

En resa är mitt Boot Camp som pågår för fullt! 26 tjejer och killar som stöttar och peppar varann inte bara med viktminskning utan allt och om 9 dagar kommer campare från Norge, Karlstad, Dalarna och Stockholm komma hem till mig för en Boot Camp goes live helg!  Det är ett sjujäkla party på det här tåget.😉

Jag tror att det handlar om att man inte orkar/vågar/vill kliva ur sin komfortzon. Vad tror du? (Nu är jag glad igen! Tack bloggen för att jag får skriva av mig och tack läsare för att ni orkar ”lyssna” ;))

20 thoughts on “En dåres försvarstal?!

  1. Oups det där är ju jag i ett nötskal! Drar mig ofta ur när det närmar sig – för att jag blir skraj! Nyfikenheten får ge vika för rädslan för besvikelse; inte över arrangemanget utan över mig själv i den situationen.
    Den här gången är vi två och jag kan inte banga, för då sätter jag kompisen i en jobbig sits. Mwn jag erkänner att jag ser fram emot nästa helg med skräckblandad förtjusning!…

    1. Tack för att du berättar för jag vill verkligen försöka förstå varför!
      Till slut tror ju jag att det är mig det är fel på!

      1. För min del handlar det om att jag är rädd att inte platsa i gänget, att få tunghäfta pga blyghet och framstå som endera astråkig eller jäkligt högfärdig; eller att jag genom att prata om mig själv ska framstå som patetisk och jobbig. Har inte varit på många fester i mitt liv, troligen för att jag är nån typ av stämningsdämpare😉 Nu är du varnad!

      2. men söta!!! Du kommer varken framstå som astråkig eller högfärdig utan du kommer framstå som en fantastisk kvinna för att du är du!

        Jag tror folk måste börja se på sig själv med sina egna dömande ögon innan dom dömer andra!

        Det häftigaste som finns är mötet mellan människor! Det är det som får mig att kicka!❤

  2. Jag hoppar ibland på för många tåg, och slutför dem sällan helt. Dampsymptom kallar jag det. Ja hellre påbörja resor än att stå helt still.

    1. jo men då står du inte kvar på perrongen i alla fall och du kommer på festerna, tillställningar, gympapass och så som du sagt?!

      1. jamen sån är jag med! Har så svårt att säga Nej så hoppar jag inte Kangoo Jumps så antar jag nån annan galen utmaning bara för att!😀

  3. Tänker på vad tantalona säger och kommer på att tänka på mig själv, på hur jag såg jag på mig själv för ca 10 år sedan (folk har svårt att tro det idag) att jag var osäker när jag skulle träffa nya människor. Vad skulle jag säga? Skulle någon lyssna på mig? Skulle någon ens se mig? Och jag hade aldrig ställt upp och träffat andra människor som tränar och aldrig folk från nätet.
    Själv satte jag mig inte ens på tåget utan valde att inte ens försöka åka med.
    Idag åker jag nästan alla tåg jag hinner och vad mycket roligare jag har det🙂

    Det intressanta är att i efterhand har jag förstått att ingen annan hade den bilden av mig som tråkig, grå, och ointressant. Bilden fanns bara i mitt huvud.

    1. intressant och nej jag skulle aldrig kunna tro att du varit där.
      Varför bryr vi oss egentligen så mycket om vad andra tycker? Dom tycker i alla fall så oavsett så är det ALLTID någon som har åsikter om oss och skulle vi bry oss om alla då kan vi lika väl dra täcket över oss.

      Min bild av dig består just nu av en rödvinspimplande kvinna med ketchup i håret irrande runt i lägenheten efter små tomtar på loftet som spelar entonig musik😉

      1. Hahaha, jag kommer utan ketchup i håret och utan konstiga ljud i huvudet. Jag tror att det finns tabletter man kan ta och ändå dricka vin😀

      2. Vad har du för storlek i tröja och hur långa är dina armar? *letar förtvivlat efter en tvångströja!*

      3. Nu skrattar jag TYSTNADEN på kontoret, fast regnet leds genom rör bakom mig så det låter som när grannen ovanför mig hemma går på muggen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s