Jag känner mig PRECIS som Neil Armstrong!

När Neil åkte till månen var alla blickar riktade mot skyn.

Han kliver ut i mörkret från sin rymdkapsel, ensam och viktlös. Så säger han dom berömda orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind.

Precis så känner jag mig efter min comeback och er respons i går! (ja förutom den viktlösa biten då 😉 :mrgreen: )

Neil Armstrong

Jag har verkligen saknat er läsare och vänner här på min blogg så ert ”välkommen tillbaka” är en riktig spark i baken och en sjuhimlars motivations-kick! TACK!!

Nej, det är inte roligt att gå upp i vikt och att det är det som gör att jag börjar blogga igen men tänk om livet hade varit perfekt? Vad skulle vi då blogga om? Inget ont som inte för nått gott med sig! 😀 #positivethinking

Nu till dagens ämne som ska handla om de fyra årstiderna.

Jag tror dom flesta av er är rätt överens med att när det är sommar och sol så är det rätt okej att ta ett glas öl eller vin… eller två och äta glass… mer än en dag i veckan. Det är ju ändå semester!

Journalisten Hillevi Wahl skriver:
”Handen på hjärtat, nog har det blivit lite mycket rosévin, chips och glass i sommar? Jag tror jag har sett hundratals instagrambilder på öl- och vinglas i motljus.
Så fort vi har gjort något bra, klippt gräsmattan, målat en vägg eller shoppat loss med en kompis, då dyker de upp vinglasen och ölglasen med bildtexten: Min belöning.
Vi unnar oss. Varenda dag. Det är fredagsmys sju dagar i veckan. För när de vuxna får rosévin så får barnen glass och chips.”

Jag är skyldig. Jag tog en grym bild motljusbild på mitt vinglas…. 😛

Men så kommer hösten med skördetider och vi kompenserar för sommarens slentriandrickandet och skräpmatsätandet. Jag vill tro att vi äter bättre och det är få saker som är så härligt som en uppfriskande höstpromenad. Det är dessutom dags för hösttermin på gymmet!

Nu kommer vintern och med den ”synd-om-oss-mat” tacos, pizza, grytor, godis, julmat och nyårsbuffé. Det är allmänt känt att man äter för att hålla värme så vi får skylla på våra stenåldersgener.
1 januari inser vi att det har gått åt h-vete och det är då vi skriver in oss på viktväktarna och förnyar vårat gymkort som legat i lådan hela året.

Sen kommer den! Våren är här och instagram flödar av bilder på gym, träning och sallad med hashtaggen #Beach2015. Men det är oxå den årstiden uteserveringarna öppnar och ärligt, hur mulligt är det inte att sitta på en uteservering när solen skiner och ta en öl eller ett glas vin…

Inte undra på att det är svårt att hålla vikten. Jag tror vi kan konstatera att det är helt och hållet årstidernas fel! 😉

Ännu en gång tack för ert stöd och er värme! Ni är grymma!

 

Annonser

I’m BACK!

Va gött det känns att vara tillbaka! 😀

Inte bara tillbaka här på bloggen utan även tillbaka mentalt. Lite för att sammanfatta min resa som började 2012 så gick allt bara rakt fram och upp från januari 2012 till och med vecka 28 2013. Det var raka spåret och allt var kanoners. Jag var i mål och jag var i mitt livs form och semester stod för dörren!

sammanfattning
Jag ska inte tråka ut er med mer fakta än att jag föll ner så jävla hårt i sockerträsket man kan falla!

Godis och glass var och varenda dag och där har jag varit fast sedan dess.
Jag trodde någonstans att nu var jag ju normal, jag var friskt från min övervikt och jag skulle äta lite som jag ville…

Problemet är att jag vet inte vad LITE är. SÅ jag föll och jag föll och nu har jag nått botten. 72 kg och det är inte min bravikt. Jag mådde som bäst vid ungefär 67-68 kg och dit ska jag igen. Socker och jag funkar inte.

Resultatet av att jag kravlat runt i sockerträsket är ledvärk, magvärk, huvudvärk, plitor i nyllet och ett jävla klagande. Det är till och med så att jag har tröttnat på att höra mig själv för att jag klagar så.

Nu sätter jag den ena foten framför den andra och tar ett steg och så tar jag den andra foten och flyttar fram den och tar ett till och så gör jag så tills jag mår min bravikt och sen tar jag ett steg till och ett till.

Sockerträsket lämnar jag nu bakom mig!

Jag förstår inte vad det här ska vara bra för!

Så var det dags igen. Dags för ett av dom berömda fartguppen. Denna gången är det kryssning med som står för dörren.
19 galna tjejer i åldrarna 25-75 och så jag och det ska bli kanonkul .

Har dock ett litet problem och det är det där lilla kilot som ligger kvar sedan förra fartguppet. (Först är det raksträcka utan ett enda gupp sen jäklar är det att som att försöka ta sig ner för en puckelpist!)
På grund av min stressfraktur så har jag sketit i träning helt och hållet på grund av ren och skär lathet. Latmasken har ockuperat sig i min kropp!

puckelpist
Jag är grym på att motivera andra att lyfta på arslet från soffan men själv sitter jag här och surar över en stressfraktur. Va beige jag är!!!

Nä, när jag kliver av båten i morgon DÅ jäklar! Fast… sen kommer det en ny kryssning nästa helg…

Någon som har ett telefonnummer till ett kloster eller nått?!

Fast motivation och inspiration hoppas jag att få på lördag för då är det äntligen dags för Allt för hälsan mässan! Där tänker jag gå omkring och testa ALLT, inklusive poledance till den där jäkla latmasken inser att en ockupation är lönlös. Det är mycket bättre att förhandla! 

Tänker börja förhandlingarna redan nu och jag börjar med Svulla-cellerna:

”Kära Celler, idag ska vi åka på kryssning och som ni vet innebär det buffé! Finns det en liten möjlighet att ni idag håller er lite lugna och inte ta massor eller ta om så lovar jag er att ni ska få en liten dessert?!”

……Förhandling pågår. Återkommer om den strandade, om det utbröt lockout eller om det gick vägen!

Det ÄR okej att vara annorlunda!

Bara man inte använder det som en ursäkt för att göra dumma val i tid och otid!

Tex. det är bra dumt att stoppa i sig godis och skylla på att man är…så glad så man ska fira, eller ostbågar för att man är så dagen efter, eller en sockerbombsdessert för att man är ledsen.

expert
Det är med mat som med andra bra saker i livet. Det triggar hjärnans belöningssystem och ger oss omedelbart välbefinnande. Någon klappar på dig – mysigt. Du lyckas med en svår uppgift – härligt. Du äter något gott – lycka!
Det är dopaminet som frisätts i kroppen när du äter som ger dig den där känslan av välbehag. Och så fort blocksockerkurvan dalar eller du börjar känna dig ledsen går ett högljutt larm som signalerar: Ät! 

Hela livet består av toppar och dalar, fartgupp och hinder och så finns det en hel del raksträckor men vi kan inte hålla på att stoppa i oss onyttigheter vid varje kurva. För när vi väl tröstätit så blir vi ledsna och får skuldkänslor för att vi har tröstätit och då blir vi ännu mera nere och tröstäter igen för att trösta oss för att vi tröstäter. Snacka om att våra reptilhjärnor går på högvarv här!

När du äter snabba kolhydrater, som glass eller vitt bröd, rusar blodsockret och du känner dig gladare. Men ju brantare backe upp, desto djupare dal kommer härnäst. Då blir du på sämre humör och behöver en återställare. (Källa: Martin Ingvars bok:”Hjärnkoll på vikten”)

Min har gått på högvarv hela helgen… Dags att ha kvartssamtal med mig själv igen! 😛

Kanske skulle prova den här dieten! 😆

Jag har i alla fall deppat färdigt för den här gången! Mot nya fantastiska stordåd!

Det är dags för myteri!

Jag är inte nöjd med mig själv och vissa beslut jag tagit. Det här är inte så lätt som man kanske tror. Att äta och träna, leva och må bra som före detta matmissbrukare kräver sin kvinna (eller man) och det är kanske en av orsakerna till att så många inte klarar av att leva som normalviktig utan faller tillbaka till ohälsa och övervikt.
gå på plankan
Jag tänker inte låta det hända! Det här är MITT liv som JAG bestämmer över och jag bestämmer att det är dags för myteri och att återta kontrollen.

”Vad har hänt?” Jo det som har hänt är SIA glass och godis, 0 träning och småätande men det är slut med det nu!
Dags att visa vem som bestämmer! Dags för en plan och en utmaning!

Får det lova att vara en spik i foten?

Om man inte heter Bam eller Steve-O och tillhör Jackass så tackar man nog nej på den frågan. Vilken sund människa skulle tacka ja till en spik i foten???

Då undrar jag hur vi egentligen tänker när vi som laktosintoleranta tackar ja till mat innehållande laktos fast man vet att man får grymt ont i magen? Hur tänker man när man väljer att dricka ett glas rödvin fast man vet att man får migrän av? Hur tänker man när man äter vetebröd fast vi kanske lider av IBS och man riskerar ett helvete?
Hur tänker man när man svullar och vräker i sig onyttigheter fast man lider av övervikt och man vet att man kommer ångra sig djupt och må direkt psykiskt dåligt efteråt?

Om man är nötallergiker så kan man dö om man får i sig nötter och en diabetiker kan hamna i koma om dom får fel insulindos vilket gör att dom är tvingade att leva strikt och kontrollera sitt dagliga matintag.
(Har ni hört dom gnälla för att det är så jobbigt för att dom måste väga och ha 100% total kolla på maten varje dag och att äta ute är som att spela på rysk roulette?)

Under alla mina år som överviktig så har jag njutit under de minuterna som jag har haft handen i chipspåsen men så snart dom är slut så har ångesten dykt upp som ett brev på posten och jag har mått skit rent ut sagt resten av tiden. Det har alltså handlat om minuter av sockerlycka och timmar av olycka för hur dum jag är. Jag har levt i ånger och skuld träsket och jag har tyckt synd om mig själv för att jag inte kunnat stå emot. Stå emot vad?! Stå emot mig själv?

När vi sen tar beslutet att göra en förändring ska det gå fort som attan, helst ska vi gå ner 10 kg på 4 veckor och sen leva lyckliga resten av livet.

Jag ser mig som en junkfood-allergiker. Jag kan inte ens äta godis och snacks i små mängder utan att drabbas av skuld och ångest och ”det-är-kört” symptom och börja överäta.
Hoppas naturligtvis att jag någon gång kommer att tillfriskna men fram till dess så måste jag lära mig att leva med min allergi och helt enkelt strunta i det som gör mig och mina tankar sjuka.

Det låter ju fantastiskt enkelt egentligen, det du inte tål äter och dricker du inte. Tänk om det var lika enkelt men nu är det inte det och tydligen så kan vi inte motstå oss själva och våra egna begär så hur gör man?

För mig är varje dag en kamp men ofta får jag frågan ”ska du inte sluta räkna kcal snart?” och mitt svar är ALDRIG just nu!

crime scene

Jag kommer alltid att räkna och hålla koll på mig själv hur jobbigt det än är för annars kommer jag att bli dålig igen och det är inget alternativ. Jag har bara ett val och precis som vilken matallergiker som helst måste jag lära mig att jag tål inte att äta snacks, junkfood eller onyttigheter som får mig att svulla, hetsäta och må psykiskt och fysiskt riktigt dåligt. Så egentligen är det rätt enkelt… om det nu bara vore så enkelt…

För visst skulle ni inte vilja ha en spik i foten?

Det här verkar ju vara fullt normalt…

I 30 år har snacks, godis och onyttigheter alltid varit förknippat med ”Det är kört!”.
Varje gång jag har börjat banta så har jag kommit till den dagen då sockersuget bivit för stort så att jag bara måste ta en bit och när jag väl tagit en kan jag lika väl ta en till och en till… och en till för den dagen är ju ändå förstörd.
Jag fick helt enkelt stryka den dagen ur kalendern och ta nya tag dagen efter och i och med att jag strök den så kunde jag lika väl svulla ordentligt när jag ändå höll på och det ändå var ”kört!”.

Så tänkte jag då… Och lite så känner jag fortfarande…
”Varför ska jag ut och springa för, dagen är ju ändå körd för jag tog en bit tårta”.
PRECIS så tänkte jag idag.

Trots att jag inte ska gå ner så är jag noggrann och kontrollerar gärna en gång extra vad jag äter och så gjorde jag även idag. Jag hade även planerat in en powerwalk med ljudboken ”Ove” efter mötet jag hade idag. Inget konstigt i detta alls. Sen kom tårtan! Och nä jag är inte ett stort fan av tårta men tårta är sött och gott och jag är fd. Matmissbrukare och därför äter jag tårtan. Så fort jag stoppat första skeden i mun är det som det blinkar till och en stor ljustavla med orden ”DET ÄR KÖRT!” dyker upp i mitt inre. ”Jag kan lika väl skita i powerwalken…”

Så tänkte jag… MEN sen tänkte jag till! Det är ju så här det är att leva ”normalt” (vad det nu innebär). Det vill säga, kunna äta sånt som inte står högt upp i litan över nyttigheter, njuta och sen springa. Eller springa först och äta sen. Det är ju för fan det jag skrivit om i hela bloggen!
”Vill du äta gott, då får du snällt betala med svett!”
Skillnaden nu mot då när jag fortfarande stod på viktminskning var att ”äta gott” inte var tårta utan en extra köttbit, lite god sås eller ett glas vin.
Så jag gick ut och gick med ”Ove” i en timma och det kändes kanonbra!

image

Vad som känns mindre bra är att den där ljustavlan dök upp.
Jag måste lära mig att jag kan äta tårta och träna efteråt.
Eller är det kanske så att jag ska lära mig att jag egentligen inte gillar tårta och att jag inte ska stå och smygäta för det hände idag. Jag tog en extra bit efter tårtan åkt in i kylen igen och jag åt upp biten i ett svep gömd bakom kylskåpsdörren.
(Det här är verkligen inte normalt!)

Just i detta nu klockan 21.30 frågade sonen om jag vill ha popcorn. Klart som den att jag vill men även om jag ligger på min målvikt behöver jag inte utmana ödet! 😉