Fitnessfighten dag 24 på högsta växel

Så ringde klockan 05:30 och jublande studsade jag upp ur sängen och glatt drog på mig träningskläderna…NOT!
Masade mig upp 05:45 efter att jag hade sovit som en bakfull smurf halva natten, det vill säga obefintligt då jag aldrig sett en bakfull smurf, och förbannade dom där kläderna som trilskades.
Väl ute var det bara att konstatera, benen vägrade samarbeta. Hur mycket jag än ville (och det ville jag ju inte) så gick det inte att springa. Det blev en rask-rask powerwalk istället innan jag körde FF övningarna.

När jag var klar med träningen kom jag på vad jag skulle jobba med hela dagen. Först skulle jag cykla 8 km för att komma till dagens arbetsplats. Väl där jag skulle stå, springa och göra djupa knäböj hela dagen för att sen cykla hem 8 km för att direkt svida om och cykla 4 km till fotbollen som jag guschelov inte skulle spela.

Känns som att jag inte behöver oroa mig för att jag rört mig för lite idag.

Morgondagen blir åter igen cykeltur, 8 timmar stå-springa-knäböj, cykeltur 1,5  mil till gymmet där jag ska träna med en väninna och då måste man föregå med gott exempel!

Känns som att jag inte behöver oroa mig för att jag rör mig för lite i morgon!

Jag har fått många reaktioner på min framfart, så som ”Akta så du inte bränner ut dig”, ”jag blir trött bara att läsa om din framfart”, ”hur orkar du?”.
Alla reaktioner och kommentarer fokuserar på det negativa, det vill säga att jag har för mycket att göra och för lite tid. Man väljer att se stressen istället för alla möjligheter!!! Se förbi allt jag ska göra och se utmaningen istället! DET mina vänner är positivt tänkande och det gör att man kan fixa det mesta!

Det enda negativa med att jag har så lite tid är att jag tyvärr inte tänkte till när det gällde maten idag och plötsligt satt jag där och åt två portioner middag med fruktsallad och kaka till dessert. Kostnad: Uppsvälld mage och gastritbesvär. Som min pappa alltid sagt, det man inte kan hålla ska man släppa.
I morgon får jag Skyr och frukt till mellanmål så att det inte slinker ner en korv…eller två som det tyvärr gjorde idag.
Är huvudet dumt får kroppen lida!

smurf

Time flyes och det flyger mot sängdags. Förhoppningsvis håller sig den där bakfulla smurfen borta i från min säng inatt!

Aldrig mer???

Det slog mig som en blixt från klar himmel.

Min kompis skrev på facebook om en av mina favoriträtter. (en av väldigt många!)

Direkt kom tanken ”när jag är klar… då jäklar! Det blir en STOR tallrik med isterband och dillstuvad potatis och massor av senap”

Men är det här jag jobbar med. Jag blir aldrig klar! Jag ska inte äta STORA portioner mer.
När jag pratar stor pratar jag byggarbetarsize så ni inte tror jag kör någon form av svältversion 1.0.

Det är ju så klart så att i takt med minskad kost, minskad vikt och ständigt arbete med den psykologiska biten så minskar ju även matsäcken och med det även storleken på portionerna. Men ni kan nog inte förstå hur man som överviktig våldtar mat. Hur man ser en tallrik med isterband eller köttfärslimpa eller köttbit (vad man nu än gillar) som ett begär, som ett måste ha för att det är så gott!

Jag brukar fnysa åt folk som tar små små portioner och tänka bulls*hit när dom säger ”Det räcker bra, jag är sååå mätt” för jag kan inte förstå hur man kan bli mätt av så lite och om man nu då är mätt ändå kan säga nej tack när det är så gott.

Ni hör vad jag kommer få jobba med mitt psyke🙂 men det är okej att göra det.

Jag tror nämligen att banta först – tänka sen kanske inte är en sån bra idé.

Det är nog inte så dumt att fundera på orsak till problemet (hitta skadan) innan man försöker lösa problemet. Faktiskt så är det nog det enda rätta när jag tänker efter.

Man kan ju inte laga ett benbrott innan man röntgat! Du kan inte laga en vattenläcka innan du vet var det läcker! Du kan inte gå ner i vikt och behålla vikten om du inte vet varför du går upp i vikt så ofta, varför du är överviktig.

Från en stor tallrik isterband till en kvart i psykologstolen.🙂