Dag 2- Jag vet varför ni skrattar! -26 dagar kvar

Ni har säkert sett en eller annan atlet springa och se så glad ut, eller under ett maraton så ska folk springa och le framför TV-kameran. HUR irriterande är dom inte?!

Men nu kan jag avslöja! Dom skrattar inte för att dom tycker det är som jävla kul! Dom skrattar för att dom är plågade av både träningsvärk och av frågan ”ja håller jag på med!?” och det är så plågsam så man kan inte göra annat.

Just så där fjantigt glad såg jag ut i morse när jag gick min powerwalk kl 05:45. Jag log och skratta om vart annat så mycket så jag trodde att dom andra i spåret till slut skulle ge mig en rak höger!

Läste ett otroligt bra blogginlägg i går som jag måste få tipsa om, just angående träningsvärk: Träningsvärk är kroppens sätt att tacka

Min kropp tackar i ett just nu vill jag lova!

I alla fall så blev det en happy PW på 6,93 km, 508 brända kcal och snitthastigheten är 8,27 min/km.
Att jämföras med en promenad i maj där jag gick så fort att jag höll på att kräkas och gick på 9,44 min/km. Efter det blev det magmördande övningar på olika sätt och träning av axlar och armar. Förbränning ca 100 kcal.

Frukosten bestod av havregrynsgröt hemma och mina underbara frukost smörgåsar som min man förser mig med varje morgon. Tack hjärtat!

Lunchen känns just nu som om jag hoppar. Jag sitter en trappa upp utan hiss! Har ni provat att gå i trappor med en mördande träningsvärk och en kropp som tackar och ett huvud som skrattar? NÄ JUST!

Kanske någon vänlig själ kan förbarma sig över mig och kommer hit med lunchen… eller så åker jag ner för trappen på rumpan. Jag är inte den som är den.

I kväll blir det ingen träning utan jag ska till Hovet (och springa i deras pinande trappor) och kolla på hockey. Jag är ju en sån där AIKare som gillar att kolla fotboll och hockey. AIK har även en friidrottssektion…man kanske skulle ställa upp i ett maraton just för att få springa i AIKs namn?! 😀 INTE i år men vem vet! Kan vara en målsättning innan min 50 års dag och det är ju JÄTTELÅNGT tills dess! 😉

Så här signar jag av dag 2 på kalendern av 28 och inser att det här går ju kanon och väldigt fort!

Annonser

Du skrämde skiter ur mig!

Mycket ska man höra innan öronen trillar av och ibland blir jag så rädd så jag nästan gör på mig. Då är min fråga…är det DET  forskarna i England nu har kommit på?

”Bränn fettet genom att titta på en skräckfilm. Det tipset ger brittiska forskare efter att ha mätt kaloriförbrukningen hos en testpublik.” 

Den rubriken hittade jag i dagens Metro.
Forskare har alltså upptäckt att skräckfilmer kan hjälpa dig att bränna motsvarande en chokladkaka, med The Shining bränner mest. Testen gjordes på två testgrupper. De som såg en 90-minuters skräckfilm brände upp till 113 kalorier – lika mycket som en halvtimmes promenad. Källa: Theguardian
Och här har jag gått och köpt nya skor, hamnade nästan på min vän flopplista efter min ”dåliga väder och kläder kommentar” och slängt ut massor av pengar på gym, simning och cykel. När det hade räckt med att titta på The Shining, Fredag den 13.de och andra läskiga filmer.

Nu är min problem att jag hatar skräckfilmer. Jag hatar att bli skrämd och jag hatar att bli jagad eller när någon blir jagad. Herregud jag blir ju till och med rädd när JR höjer på ögonbrynen i Dallas, för att inte tala om när grannen i Beck-filmerna dyker upp som gubben ur lådan på balkongen och ska ha en stänkare.  Förstå då om jag ska titt på skräckfilm för att gå ner i vikt!

Nä tack, jag fortsätter hellre med mina promenader. Jag kan säga att det i sig kan vara rätt skrämmande. Mörkt ute och ensam i spåret gör att man går med nerverna på utsidan så då måste jag förbränna dubbelt så mycket!

Vad har då hänt på viktfronten? Inte ett dugg! jag har stått still och darrat på det där 80 sträcket nu i 2-3 veckor. Hade detta varit i mitt tidigare liv så hade jag gett upp för längesen! Orka gå ut och gå när inget händer eller man går upp ett halvt kilo.
Jag har ätit rätt, motionerat och haft the time of my life med en del firande 😀 vilket har resulterat i att jag inte har gått ner men inte heller gått upp!
Genom årens alla bantningskurer har jämnvikten varit den svåraste att lära sig. Att gå ner är egentligen inte så svårt utan det är livet efter det när man ska lära sig balansen som jag alltid har fallit på! Men jag får nog säga att tack vare att jag inte bantar utan att jag håller en bra diet och kör på långsam viktminskning så har jag börjat lära mig att jag kan lyxa till det ibland.

Men nu har vågen börjat visa resultat igen. -0,5 kg så nu har jag nog lämnat 80-talet för gott.
Det Hur mycket till jag ska gå ner vet jag fortfarande inte.
Enligt BMI så ska jag väga mellan 57-77 kg för att vara normalviktig. Jag är 176 cm lång.
Nu är ju jag skitviktig så jag väljer själv utifrån min kropp och mina förutsättningar hur mycket jag ska väga. 😉  Tankarna ligger runt 70-74 kilo men det känner jag när jag är på väg ner! Om jag trivs och mår bra på låt säga 76 kg ja då stannar jag där. Siffran är inte det viktiga utan hur jag mår även om man självklart vill se en lägre siffra på vågen.

I kväll ska jag gå en skräckfylld promenad med min vän Eva. Hoppas ingen ligger och lurar på oss i buskarna! Vi lovar att vi går 1 timma extra bara vi slipper bli skrämda!

Till middag blir det kyckling med blomkålsris och quinoasallad.

När magen har sagt sitt!

Min mage har talat i helgen. Bokstavligt talat, talat alltså. Sen förstår jag inte riktigt språket men magen var så högljudd och otrevlig (för den som förstår…) så jag kunde inte ens vistas ute ibland folk. Sen var det en annan del som också ville ha ett ord med i laget och det vet nog dom flesta hur illa det kan låta.

Ett tag googlade jag efter tolk men insåg ganska snart att det fanns för många dialekter. Gluten-tolk, laktos-tolk, IBS-tolk, Stress-mage-tolk och en tolk för rent skitsnack!

Sista gången jag gick på viktväktarna bestämde min mage sig för att säga upp sig helt. Hård, ont, knas och fis om vart annat och det spelade nästan ingen roll vad jag gjorde. När jag började äta det som för mig var ”normalt” det vill säga skräp så var magen tyst och nöjd. Nu äter jag gott, nyttigt och bra mat sen februari och magen har mått så bra men som sagt i lördags var det högljudda protester!

Orsakerna kan vara många och en stor orsak kan vara stress. Jag är ju som sagt en väldigt aktiv person som vill hinna med allt och lite till samtidigt som jag har massor att göra på jobbet. ”Stressa mindre då! Stryk alla måsten!” 
Absolut! Problemet är att det är inga måsten utan det är ”Jag vill” saker.

Jag har i alla fall idag vidtagit åtgärden att utesluta laktos en period. Kanske, kanske inte det blir bättre. Om inte så testar jag mindre gluten, det är inga farliga åtgärder och ibland kan magen behöva få vila.

Trots det myser jag i höst mörkret! Nya vattentåliga powerwalk-skor är inhandlade, reflexväst och öronmuffar. Det finns inget dåligt väder! Bara dåliga kläder!
I morgon ska jag ut och gå med en kompis. Hon nämnde en sjö runt men jag kan nog lura med henne runt båda. Visst fasiken…Eva..du läste det här nu va? :mrgreen:

I våras var vi med i utmaningen plankan som IFORM hade  och har efter ett mindre uppehåll under sommaren tagit tag i det igen. Nu fick jag en jättefin present av Malin på IFORM som vill uppmuntra oss. Bland annat ett hopprep med räknare!

Jag överdriver inte om jag säger att det var nog 100 år sen jag hoppade hopprep! Kommer jag ens att lätta från jordens yta eller är gravitationen så kraftig att jag står fast? Det återstår att se men jag måste ju testa min present.

Vem vet, jag kanske till och med klarar dubbelhopp!

Förresten, är det någon som har telefonnummer direkt till akuten?